"Samlaren" - John Fowles

Det är något fruktansvärt obehagligt och samtidigt lockande med män (det är oftast män) som samlar på saker. Entomologer kallas de som samlar på insekter. Ska man vara petig så sysslar Frederick Clegg, huvudpersonen i ”Samlaren”, egentligen med Lepidopterologi (fjärilar) men det ordet orkar jag inte böja, skriva eller uttala fler gånger. I böcker och filmer får dessa män får ofta representera den rationella, klassificerande vetenskapen i motsats till den levande, vackra och fria konsten (kvinnan om man så vill). Man kan läsa ”Samlaren” som en helt vanlig thriller, om än en väldigt bra sådan, men också i min mening som en studie i våld på ett helt annat plan.

Frederick Clegg är kontoristen och fjärilsamlaren (phew) som betraktar den unga konststuderande skönheten Miranda på avstånd innan han kidnappar (samlar in, ok ni fattar) henne och låser in henne i källaren i sitt hus. Hans mål är inte att förgripa sig på henne sexuellt, han vill inte skada henne fysiskt, han vill ha henne nära, älska henne, betrakta henne och detta är endast möjligt om hon är fången, objektifierad och livlös. Inte död, utan livlös likt fjärilen sekunderna innan den dödas och monteras för beskådning, en vacker sak som lever men endast på samlarens villkor. Tragiken är oundviklig, den artiga Frederick när Miranda, han vill ge henne allt hon vill ha, frågar gång på gång om hon behöver något - men det enda hon vill är att bli fri. Han är en distanserad betraktare ointresserad av beröring – häri ligger våldet, våldet som den rationella vetenskapsmannen utför mot den livlösa, ofria naturen. Frederick våldför sig på Miranda som vetenskapen våldför sig på naturen, han håller henne vid liv men är bara intresserad av henne som ett dött ting, en vacker fjäril att beskåda och bemästra.

”Människorna distanserar sig i sitt tänkande från naturen för att föreställa sig den på ett sätt att den blir möjlig att bemästra”.(”Upplysningens Dialektik”, Horkheimer och Adorno)

”Jag avskyr naturvetare (…) Jag avskyr människor som samlar på saker och ting och ger dem namn och sen glömmer allt om dem. Det är just vad människor alltid gör inom konsten”.(Miranda i ”Samlaren”).

Miranda är den unga idealisten och konstnären som i sitt vanliga, fria liv personifierar allt som Frederick inte kan förstå eller bemöta. Han idealiserar henne som objekt, den vackra kvinnan utan substans och lidelser. Det är först när hon aktivt tvingar honom att bemöta verkligheten och får honom att inse att hon är motsatsen till det han vill ha henne till som han tar till fysiskt våld.

I Theodor W Adornos och Max Horkheimers ”Upplysningens Dialektik” från 1947 utvecklar de idén om att de oerhörda hemskheter, krig och förintelser som människan skapat under historiens gång är ett naturligt led i upplysningens rationalism och den moderna vetenskapens framåtskridande. För att bekämpa människans rädsla inför den mystiska naturen har hon avskiljt sig från naturen och den andre. Genom att klassificera och rationellt objektifiera naturen och den andre kan subjektet behärska den och beskåda den. Men, eftersom naturen inte självmant låter sig klassificeras och civiliseras griper subjektet in med våld och tappar därmed all sin rationalitet.

Det är detta som sker när Miranda lösgör sig från Fredericks objektifierande, hon frigör sig själv och blir ett levande väsen utanför Fredericks klassificering och därmed försvinner all kärlek och han förgriper sig på henne.

Men ”Samlaren” ger också en fantastisk bild av efterkrigstidens England och dess klassystem. Med Frederick och hans familj som nidbilden av den banala och smaklösa medelklassen och Miranda som representant för den snobbiga och föraktfulla överklassen.

Ja, vad ska man säga en mycket bra bok. Ska ta mig an Fowles ”The Magus” också tänkte jag, den ska tydligen vara hans bästa.