"The Years of Lyndon Johnson: The Path to Power"
"The Years of Lyndon Johnson: Means of Ascent"
"Master of the Senate: The Years of Lyndon Johnson"
Robert A. Caro

En fördel med att blogga är att man kan kommentera aktuella händelser, som till exempel det amerikanska presidentvalet, på bara några sekunder. Trots att jag redan har diskvalificerat mig själv från denna ovan nämnda omedelbarhet (jag är osäker på om det är ett ord?), valet var för en vecka sen, så gör jag det ändå. Vilket tar mig till en annan av bloggandets fördelar - det är min blogg, jag gör som jag vill.

Den politiska biografin är enligt mig en bitterljuv genre. Jag har de senaste åren utvecklat ett starkt intresse amerikansk politisk historia. Jag fascineras av ambitionen och maktlystenheten och går igång på att lära mig mer och mer om den politiska apparat som styr världen. Å andra sidan blir jag äcklad av allt det jag precis nämnt. Jag har dessutom svårt att efter några dagar med Robert Caro återvända till Marysa Condé utan att känna att "men, det här är ju bara påhittat", och det oroar mig.

Robert Caros biografiserie om Lyndon Johnson är ett pågående projekt, både för mig och för Caro, det har varit det sen mitten av 70-talet. Att kalla det ett projekt (Caros, inte mitt) av gargantuanska mått skulle vara en underdrift. Tre delar är redan utgivna, den första "The Path To Power" kom 1982, den andra "Means of Ascent" 1990 och den tredje delen kom 2002. Caro är nu mitt uppe i skrivandet av den fjärde boken med arbetsnamnet "The Presidency".

Jag är nu ett par hundra sidor inne i den tredje delen och jag är övertygad om att jag aldrig igen kommer att få läsa något liknande. Caro tar läsaren från 1800-talets Hill Country i sydvästra Texas och berättar om när Johnsons förfäder kom dit och hur de levde. Vidare nystas Johnsons barndom upp, och man får lära känna personen, hans karaktärsdrag, hans svagheter och styrkor. Allt görs med en oerhörd stringens, ibland utröner man mönster och kopplingar flera hundra sidor senare. Med risk för att klyschorna haglar här så sugs man in i historien om Lyndon B. Johnsons liv. Men det är inte bara fascination och häpnad man känner inför Johnson, man börjar så smått tycka om honom. Detta är ett mysterium i sig, för han är en riktig skitstövel. Ett exempel på denna motstridighet är när jag i "Means of Ascent" läser om Johnsons fruktansvärt smutsiga kampanj inför valet till senaten mot den renhårige Texasguvenören Coke Stevenson, och mot bättre vetande finner jag mig hejandes på Johnson.

Ett av få invändningar jag har mot böckerna är att de saknar humor. Den är ofta rolig för att Johnson är komisk i sig själv, men Caro själv hjälper inte till. Och lite humor hade sannerligen hjälpt ibland.
Men Caro vinner i längden för boken är skriven med ömhet. Med ömhet för sin antihjälte och ömhet för berättandet i sig självt, och ingenstans i boken visar detta sig mer tydligt än i kaptitlet om Sam Rayburn.

Ända sedan Johnson var liten hade han drivits framåt av ambitionen att komma upp sig i världen. Han hade olika sätt att göra detta, han ljög, fuskade och manipulerade sig fram. Men ett av knepen var ofta mer framgångsrikt än alla andra, han fjäskade och han fjäskade oerhört bra. Han fjäskade i skolan, han fjäskade för professorerna på universitetet och han fjäskade för alla äldre män och kvinnor som på något sätt kunde hjälpa honom på hans väg uppåt framåt. När han satt i kongressen och det anordnades danser dansade han uteslutande med äldre gifta kvinnor för att de senare skulle presentera honom för deras makar. Han hade ett sätt att lyssna till och titta på äldre män, vare sig det var på universitetet, i kongressen eller senare i senaten, så att de kände sig viktiga och att de till slut kände sig manade att ta Johnson under sina vingar.

När Lyndon Johnson blev invald i den amerikanska kongressen endast 30 år gammal var Sam Rayburn en veteran. Rayburn, också han från Texas, kände Johnsons far, de satt i delstatskongressen i Austin tillsammans. 1940 blev Sam Rayburn vald till talman, Speaker of the House, och Johnson visste att om han skulle komma någon vart i Washington var han tvungen att komma nära Rayburn. Men Rayburn var svårflörtad. Johnsons vanliga knep bet inte på den buttre, för många skräckinjagande, Rayburn. Men Johnson gav sig inte. Det som tillslut skulle få Rayburn att mjukna var inte Johnsons vanliga fjäsk utan hans fru, Lady Bird Johnson. I Lady Bird såg nämligen Rayburn sig själv, en socialt tafatt oerhört blyg människa med ett stort hjärta. Genom Lady Bird fick Johnson över en av de tre mest maktfulla männen i Washington till sin sida, och en lång vänskap inleddes.

När Sam Rayburn var i kongressen var han en mäktig man som kongressledamöter och lobbyister svärmade kring och när han talade höll folk andan. Men så fort han vistades utanför arbetets sfär var allt hans självförtroende som bortblåst. Han var livrädd för sociala tillställningar där han skulle vara tvungen att småprata. För att göra saken värre levde han ensam, utan fru och utan barn i en liten lägenhet i Washington. Kapitlet om Rayburn är inte bara en historia om Rayburn och hans liv utan också en litterär betraktelse över ensamhetens plågor. Rayburn tog sig fram i livet på ett mirakulöst sätt. Han föddes i extrem fattigdom och fick börja arbeta så snart han kunde gå. Han fick gå i skolan fyra månader om året och fick han en ledig stund skulle den användas till fromhet. Caro beskriver, med hjälp av Rayburns egna ord, den ensamhet som det innebar att vara ung och fattig och jobba på fältet dag ut och dag in i Texas i början av förra århundradet:

"'I'd sit on the fence and wish to god that somebody would ride by on a horse or drive by in a buggy-just anybody to relieve my loneliness' Terrible as were the toil and the poverty, the loneliness was worse. Poverty, he was to say, only 'tries men's souls'; it is the loneliness that 'breaks the heart. Loneliness consumes people'."

Men Rayburn hade ambitioner som sträckte sig längre än familjens gård, han ville till college, han ville till Texas lagstiftande kongress, han ville till kongressen i Washington och han ville bli dess talman, och det blev han. Men trots att han kom att bli en av de mäktiga männen i USA så blev han aldrig kvitt sin plågoande. Hans största sorg var att han aldrig fick några barn, som ha skrev i ett brev till en vän i Texas, "God what I would give for a tow-headed boy to take fishing!".

Det finns många tragiska och fascinerande historier om män och kvinnor i LBJ:s liv i dessa böcker men för mig har den om Sam Rayburn blivit omöjlig att skaka av. När Caro ger ut den fjärde boken i serien ska det tydligen ges ut en redigerad en-volymsversion av serien. Jag hoppas att kapitlet om Rayburn finns med i sin helhet.

Men som man säger därborta, don't take my word for it
http://www.amazon.com/Path-Power-Years-Lyndon-Johnson/dp/0679729453/

"Tennisspelarna"
Lars Gustafsson

Jag har suktat efter den här boken länge, dels för att jag är lite småförälskad i den vita sporten sådär på avstånd, och dels för att jag helt enkelt var sugen på att läsa Lars Gustafsson. Han är trots allt en av Sveriges mest internationellt ansedda nu levande författare.

Den är mycket rolig, och detta skall icke förringas. En rolig roman på ca 125 sidor, jag blir glad av bara det! Det är lika skönt att läsa en bok på 125 sidor som det är att se en film på en och en halv timma. Det är ingen skrattfest sådär rakt igenom men ändå, det finns en ärligt humoristisk ton genom hela boken. Sen är han rolig utan att försöka ibland också, som när han pratar om "datormaskiner som väger ett ton" som världsledande teknik. Det är alltid svårt att skriva om trender och teknik i romaner och konst överhuvudtaget, när Gustafsson uttrycker sin fascination över den fantastiska uppfinningen "frisbee" blir det komiskt att läsa idag på samma sätt som det är komiskt att se bilder på Rob n Raz från 80-talet när de flashade med sin splitternya Ericsson Hotline.

Men sen vet jag inte om jag riktigt förstår dess klassikerstatus... men det kanske bara är jag?

Det är överraskande lite tennis i boken, men när Gustafsson väl skriver om sin (romanfigurens) kärlek till sporten, eller skildrar en dubbelmatch som han deltar i blir det oerhört bra.
Sport är svårt i bok, nästan lika svårt som på film. Kudos.

Jag kan tipsa om en annan bra litterär sportsekvens. Ian McEwan lyckas i sin roman "Saturday" göra en squashmatch mellan två medelålders kirurger till nagelbitande dramatik.

"Samlaren" - John Fowles

Det är något fruktansvärt obehagligt och samtidigt lockande med män (det är oftast män) som samlar på saker. Entomologer kallas de som samlar på insekter. Ska man vara petig så sysslar Frederick Clegg, huvudpersonen i ”Samlaren”, egentligen med Lepidopterologi (fjärilar) men det ordet orkar jag inte böja, skriva eller uttala fler gånger. I böcker och filmer får dessa män får ofta representera den rationella, klassificerande vetenskapen i motsats till den levande, vackra och fria konsten (kvinnan om man så vill). Man kan läsa ”Samlaren” som en helt vanlig thriller, om än en väldigt bra sådan, men också i min mening som en studie i våld på ett helt annat plan.

Frederick Clegg är kontoristen och fjärilsamlaren (phew) som betraktar den unga konststuderande skönheten Miranda på avstånd innan han kidnappar (samlar in, ok ni fattar) henne och låser in henne i källaren i sitt hus. Hans mål är inte att förgripa sig på henne sexuellt, han vill inte skada henne fysiskt, han vill ha henne nära, älska henne, betrakta henne och detta är endast möjligt om hon är fången, objektifierad och livlös. Inte död, utan livlös likt fjärilen sekunderna innan den dödas och monteras för beskådning, en vacker sak som lever men endast på samlarens villkor. Tragiken är oundviklig, den artiga Frederick när Miranda, han vill ge henne allt hon vill ha, frågar gång på gång om hon behöver något - men det enda hon vill är att bli fri. Han är en distanserad betraktare ointresserad av beröring – häri ligger våldet, våldet som den rationella vetenskapsmannen utför mot den livlösa, ofria naturen. Frederick våldför sig på Miranda som vetenskapen våldför sig på naturen, han håller henne vid liv men är bara intresserad av henne som ett dött ting, en vacker fjäril att beskåda och bemästra.

”Människorna distanserar sig i sitt tänkande från naturen för att föreställa sig den på ett sätt att den blir möjlig att bemästra”.(”Upplysningens Dialektik”, Horkheimer och Adorno)

”Jag avskyr naturvetare (…) Jag avskyr människor som samlar på saker och ting och ger dem namn och sen glömmer allt om dem. Det är just vad människor alltid gör inom konsten”.(Miranda i ”Samlaren”).

Miranda är den unga idealisten och konstnären som i sitt vanliga, fria liv personifierar allt som Frederick inte kan förstå eller bemöta. Han idealiserar henne som objekt, den vackra kvinnan utan substans och lidelser. Det är först när hon aktivt tvingar honom att bemöta verkligheten och får honom att inse att hon är motsatsen till det han vill ha henne till som han tar till fysiskt våld.

I Theodor W Adornos och Max Horkheimers ”Upplysningens Dialektik” från 1947 utvecklar de idén om att de oerhörda hemskheter, krig och förintelser som människan skapat under historiens gång är ett naturligt led i upplysningens rationalism och den moderna vetenskapens framåtskridande. För att bekämpa människans rädsla inför den mystiska naturen har hon avskiljt sig från naturen och den andre. Genom att klassificera och rationellt objektifiera naturen och den andre kan subjektet behärska den och beskåda den. Men, eftersom naturen inte självmant låter sig klassificeras och civiliseras griper subjektet in med våld och tappar därmed all sin rationalitet.

Det är detta som sker när Miranda lösgör sig från Fredericks objektifierande, hon frigör sig själv och blir ett levande väsen utanför Fredericks klassificering och därmed försvinner all kärlek och han förgriper sig på henne.

Men ”Samlaren” ger också en fantastisk bild av efterkrigstidens England och dess klassystem. Med Frederick och hans familj som nidbilden av den banala och smaklösa medelklassen och Miranda som representant för den snobbiga och föraktfulla överklassen.

Ja, vad ska man säga en mycket bra bok. Ska ta mig an Fowles ”The Magus” också tänkte jag, den ska tydligen vara hans bästa.

Det dåliga samvetet - olästa måsten

Färden genom mangroven - Maryse Condé
Mig äger ingen - Åsa Linderborg
Fathers & Sons - Alexander Waugh
The Powers That Be - David Halberstam
I takt med tiden - Kjell Östberg

Legacy of Ashes
The History of the CIA
Av Tim Weiner

Det finns en mycket rolig scen i slutet av bröderna Cohens nya film "Burn After Reading" där en mellanchef på CIA, briljant spelad av John Rasche, "briefar" byråchefen, lika briljant spelad av J.K. Simmons, om läget i den soppa som uppstått i anknytning till en f.d. CIA-anställd analytikers privatliv. Komiken uppstår i att de två högt uppsatta cheferna behandlar säkerhetsläckor och dödsfall som två butikschefer på Ica Maxi pratar om en utebliven brödleverans - man skrattar åt det absurda i att dessa maktens män egentligen inte har någon koll på vad de sysslar med och bara vill hem till sina brownstones i Georgetown.

- So what did we learn from this?
- Um... I don't know.
- I don't fuckin' know either.
- Not to do it again?
- I don't know what the fuck we "did", but ok...

Det som lägger en våt filt över mitt fnissande framför datorn är att jag just nu läser en bok om CIA:s historia och att filmens agenters tafatta och inkompetenta förhållningssättet ligger alldeles, alldeles för nära sanningen för att vara riktigt roligt.

Tim Weiners genomgång av den amerikanska underrättelsetjänstens drygt 60-åriga historia, som börjar med Roosevelts OSS (Office of Strategic Services) och slutar med George Tenets Central "Lack" 0f Intelligence Agency, är en underbart underhållande och hårresande läsning.

När FDR dog den 12 april 1945 blev vicepresidenten Harry S. Truman Mr. Boss över USA och den fria världen. Truman, ointresserad av och okunnig om utrikespolitik ville skaffa sig koll på läget och beordrade chefen över OSS, general William J. Donovan, att organisera de amerikanska agenterna runt om i världen och få dem att rapportera till vita huset och ingen annan. Truman ville få en daglig rapport om det politiska läget från världens alla hörn i form av en dagstidning - detta var intentionen från början, det var aldrig meningen att CIA skulle bli en spionorganisation.

Weiners "Tour de Failure" lotsar läsaren genom obehagligt inkompetenta "covert operations" i samband med Koreakriget, den slumpmässigt framgångsrika farsen till kupp mot Jacobo Arbenz socialistiska regeringen i Guatemala och självklart George Tenets övertygelse om att det gömde sig massförstörelsevapen i varje uthus från Balhuk till Al Basrah.

Man tar sig för pannan i lite drygt 500 sidor.